Foto: Pie Blume
Lär känna Per Hussein! Mannen som syns överallt i Stockholms Palestinademonstrationer på lördagarna. Försäljaren och föredragshållaren som har blivit en av Sveriges skarpaste röster i Palestinafrågan. En perfekt representant för motståndet men som ändå inte syns i media.
Vi pratar om hans roll som ledare och vikten av att i demonstrationstågen kunna vädra sin avsky och sorg, vad man får ropa i dem, hur man bemöter angreppen om antisemitism och förhoppningen om att kunna väcka till liv en rörelse som jobbar för värderingar som en gång i tiden ansågs vara självklara i Sverige: Att fördöma folkmord och att stå på de förtrycktas sida.
Musiken är ”Leve Palestina” med Kofia ; ”Al kuffiyeh” med Shadia Mansour feat. M1 Dead Prez; ”Vi bär alla barnen” med Marit Bergman och Singers in Solidarity with Palestine och ”De verkliga terroristerna” med Nynningen.
Vill du hjälpa Palestina är Nordisk hjälp en pålitlig grupp: https://nordiskhjalp.org/
Programmet är mastrat och mixat av Jesper Jäderkvist.
Stöd Dissidentpodden på Swish eller prenumerera här på Substack.
Swishen är: 123 647 06 94
Gå med Gaia från floden till havet och över hela jorden.
Nedan hittar du texten till den dikt jag läste upp i programmet: “Hommage till Refaat Alareer”
Det här är min homage till Refaat Alareer Doktor i engelsk litteratur Han älskade Shakespeare, skrev poesi Bodde i Shejaiya, Gaza, Med sex barn och fru Han sa han räknar tiden inte efter år Men efter antal krig som barnen genomgår Hans röst den börjar brista När han talar om att krama sina barn godnatt Och inte tänka på att kramen då ska kännas som att Den kan vara den sista Refaat skrev på engelska Om liv i ockuperat land Så människor i väst - som jag - Lättare såg sammanhang Som ung, sa han, var han antisemit Tills han, likt Malcolm X, en dag Förstod hur fel det var och kontraproduktivt Att döma mänskor efter religion och ras. På bokturné i USA han många vänner fick Bland dem många judar, som öppnade hans blick De var sjyssta inga sionister Tog araber ej för terrorister Läget de förstod var desperat Att leva under Israels apartheidstat Han bjöd dem för att träffa andra Till Islamic University of Gaza, När judar och muslimer hör varandra Kan mentala murar börja rasa Exempel är när i hans klass de läste Köpmannen i Venedig, Shakespeares komedi, Med stereotype snåle juden Shylock i Som i sin kända monolog framfräste: ”Han har skrattat åt mina bakslag, hånat mig för mina vinster, föraktat mitt folk, spolierat affärer för mig, vänt vänner ifrån mig, hetsat fiender emot mig. Och varför? jag är jude. Har inte en jude ögon? Lever han inte av samma föda, såras inte han av samma vapen, drabbas han inte av samma sjukdomar och botas han inte med samma läkemedel som en kristen? Blöder inte vi om ni sticker oss? Skrattar inte vi om ni kittlar oss? Dör inte vi om ni förgiftar oss? Skulle inte vi hämnas, om ni kränker oss? Liknar vi er på alla andra sätt, måste vi likna er också på det sättet” När Refaat gav sin klass i test Att välja vem i Shakespeares pjäs De själva såg sig likna mest Då sa de Shylock passar bäst Jag tycker detta är en bra analogi Hur fördomar försvinner - om tanken får va fri En skrivbordskrigare var Refaat Alareer Han twittrade på engelska sin strid Om hur det är att i den fasa Kriget skapat har i Gaza Säga vad som sker och pågår Medan andra medier påstår Skälen bakom kriget är de våldsprocesser, som kom från palestinska blods- och sex-excesser: Som 40 halshuggna bäbisar, Fotbollstrixande med avhuggna bröst, Rituella våldtäkter För Israel är ingen överdrift för stor Att genom sex och skam brännmärka slavuppror Demoniseringen av palestinier, Liknar, tycker jag, demoniseringen Som judar länge levt med i förnedringen **** Men när den historia om nyfödda barnet Som levande bakats i ugn Blev nåt som slogs upp utav mediakanaler Dock utan ett vittne, bevis, intet uns Då ruttnade Refaat, såg blint för en stund För allting omkring honom bombades sönder, Hans skola, sjukhusen, moskéer och kyrkor Det var faktiskt Gaza som blivit en ugn Med pyrande människolik i ruiner. Omöjligt var det att hålla sig lugn. Mot dess desinformationspolitik Om barnet och ugnen, han skrev en replik: ”Var det med eller utan bakpulver?” Så twittrade Refaat sarkastiskt Så trött på illdådspropagandan att faktiskt Han sket i hur denna signal Skulle tolkas i socialt mediaskval. Ett skämt som blev hans död. Jag tänker på Milan Kundera från Tjeckoslovakien, Som i sin bok ”Skämtet” från 1967 Berättade om vilka konsekvenser ett skämt Skrivet på ett vykort fick, när fel mänska läste Det ledde till uteslutning från kommunistpartiet. Det är farligare idag att skämta om maktnarrativet. **** För amerikanska elitjournalister Som Bari Weiss, med massor av följare Skrev om Reefat och samlade pöbeln Som smädade honom och krävde En cancellation att han aldrig igen Ska få skriva en krönika för New York Times Som han tydligen nån gång fått göra. Han twittrade krasst om en ugnsbakad lögn. Från och med nu, var Rafaat Alareer dömd En röst i mobilen sa till honom snart Ska vi släcka ditt liv och de följde hans flykt Från barnen och frun, till nytt hus han sprang, Missilen den målstyrda lätt honom fann Och den 46-årige fadern, poeten Refaat Alareer försvann Samt hans syster Hans bror Och hans systers och brors barn med. Klockan sex på kvällen den sjätte december 2023 Hans sista tweet på internet Var rop ur vanmakt och ett sätt Få världen lyssna vem som dödar Palestinska intellektuella, journalister, läkare, familjer, barn och mödrar Det löd: ”Biden och det Demokratiska partiet bär ansvar för det folkmord Israel begår i Gaza.” I hans sista videointervju Sa han märkbart tagen, sorgsen, vill: ”Vi är rädda vi har inget att förlora”. Hans enda vapen, sa han, han har tillgång till Är hans märkpenna. Den får bli historia. Han sa att kommer IDF in hit så kastar jag den pennan, en liten plastig bit, det är det enda vapen jag har hemma. Tänka sig att alltid ha sin död omkring sig Ovanför förföljd av krigsteknologi Och bara ha en märkpenna Shakespeare, ord och poesi Den kan vi också gärna kasta På våra härskare i Sverige, Som låter krigets narrativa industri Så skräck och oförnuft i våra själar härja. Imperiets slav är aldrig fri. Beror på oss vad vi vill bli. Refaat kunde andra vägar välja Än att stanna hemmavid Han kunde gå i utländsk tjänst På litet universitet och bli Ett utmärkt palestinskt-muslimskt alibi. Han kunde inte säga till sitt hem adjö Det var i Shejaiya, Gaza, Refaat måste dö *** Refaat Alareers sista dikt heter ”If I must die”. Han skrev den nån vecka innan han mördades. Den har översatts till 40 språk. Min översättning låter så här: Om jag måste dö Ska du leva Och berätta min historia Och sälja mina saker för att köpa lite tyg och några snören (gör den vit med lång svans) så att ett barn, nånstans i Gaza som skådar upp i himlens öga väntande på pappa som försvann i elden- utan ett farväl till någon inte ens till eget kött och blod inte ens till sig själv- ser draken, min drake du har byggt flyga högt däruppe och tror en stund en ängel finns där väcker kärleken åter Om jag måste dö låt den ge oss hopp en berättelse att minnas
Share this post