Vilken form får kriget mellan Israel och Iran? Vad händer om Iran faller?
ett inlägg från Henrik Petersen, Dissidentklubben
Den som inte verkar ha underskattat Iran är Netanyahu. Medan Trump ännu jublade över Israels första »excellenta!« attack, så konstaterade Netanyahu att »det kommer ett hårt svar från Iran«.
Netanyahu ska för den delen själv inte underskattas. Det är vid närmare eftertanke otroligt att han ännu är vid makten. Ta bara det faktum att han är efterlyst av internationella domstolen i Haag för folkmord — ändå hejar etablerade medier i Väst öppet på honom nu, från den ännu respekterade The Guardian i Storbritannien, till tjommar på vår egen Expressen.
Ett hus i Teheran. 13 juni 2025.
Netanyahu vet att för att få med sig USA i kriget mot Iran – hur tanklöst än Trump pladdrar – så måste Israels dekapiteringsoperation fullbordas, så att där inte finns något ledarskap kvar att styra Iran. Först därefter går USA och Nato in (om alls).
Roten till det onda i Iran är USA:s och Storbritanniens kupp 1953, när det demokratiska styret (som hade mage att nationalisera oljan) störtades och ersattes med en Västvänlig diktatur — vilken i sig störtades i slutet av sjuttiotalet, av islamister med rötter i den första kuppen 1953. Revolutionsregimer, oavsett om de grundas på religion eller politisk övertygelse, bär med sig mord och paranoia. Det är Irans för alla uppenbara svaghet, när nationen åter hotas i grunden: regimen har knappast något djupare folkligt stöd.
Det vet även de makter som officiellt (ännu) stödjer Iran i den nuvarande konflikten. Kriget i Ukraina gjorde Iran mycket viktigt för Ryssland, och Kina är Irans stora oljeimportör. Ryssland och Kina kommer att stödja Iran vid händelsen att den här konflikten drar ut på tiden: då blir den ett gigantiskt nytt proxykrig. Om Israels dekapiteringsoperation misslyckas så är vi redan där. Det är ett krig som Västsidan har dåliga odds för att vinna. Men vi bör också vända på det: Om Israel håller ut under Irans missilattacker, och genom sina operationer inne i Iran slår ut tillräckligt många ur landets ledning, så är händelseutvecklingen istället mycket mer lättläst på förhand.
Det är vad USA och Nato väntar på. De är inofficiellt involverade redan, med rekognoscering och flygunderstöd (till och med Tyskland, har det visat sig), men Västmakterna väntar: Kommer dekapiteringsoperationen att lyckas? Om d e n handlar det, Irans kärnvapenpotential tjänar mest till att vara ett ämne för propaganda.
Till och med Turkiet och Saudiarabien väntar, som potentiella aktörer längst ute i kanten.
Finns ingen ledning kvar i Iran som kan ena landets militär, så lär Ryssland komma fram till att alldeles för mycket är förlorat på förhand, och dra sig ur. Säkerhetsavtalet som Ryssland och Iran nyligen ingick kommer att vara värt lika mycket som det hundratal säkerhetsavtal som Zelenskyjs Ukraina ingått sedan 2022. Irans nuvarande, till synes bräckliga ledning har bara att titta på Syrien.
Och då går USA och Nato all in.
Och i Västmedier kommer i så fall att vrålas om demokrati och frihet. Det kommer till och med hittas ett sätt att säga att det här är inte bara chansen för folken i Iran, utan till och med palestinierna kommer på sikt att få sin chans genom detta fantastiska krig. Till och med de största cynikerna bland de neokonservativa i Washington kommer tro själva på vad de säger — även om de vet att det är samma gamla metod som krävs, för att få som de vill och ta greppet om makten i Mellanöstern: att söndra och härska.
Till de redan nu befintliga grupperna av frihetskrigare i Iran — kurder, balucher och azerier — kommer att poppa upp nya inkarnationer av ISIS och Al-Qaida. Det är vägen om Iran faller, vilken medierna i Väst kommer att vara lika lite intresserade av som de är av att rapportera om vad som händer i Syrien. För handen på hjärtat: hur många jublar ännu över händelseutvecklingen i Syrien? Hur många minns ens vad som sades om Libyen? Afghanistan?
Nej, så frågan är: Vilken form får kriget? Vilken utsträckning lidandet?
Skrivet den 16 juni 2025 mellan kl. 05 och 06.
