Det som återigen slår mig är att den största faran inte är propagandan i sig, utan frånvaron av debatt. Vissa perspektiv och kritiska frågor stängs reflexmässigt ute och avfärdas som "desinformation". Resultatet? Själva svenska tankekulturen haltar. Det märkliga är att så många som borde förstå detta, journalister, forskare, kulturarbetare, verkar ha funnit sig i det utan synlig reflektion. Som om friheten i det öppna samtalet är något man kan lägga åt sidan i oroliga tider. Men det är just då den blir som mest avgörande.
En fråga jag bär på (och som också berörs i avsnittet): Hur kunde Sveriges säkerhetspolitiska kurs förändras så häpnadsväckande fort? Det som i decennier var självklar politik – alliansfrihet, diplomati, fredsbygge – byttes på rekordtid ut mot ett narrativ där all kritik mot NATO eller militarisering likställs med att vara "ryssvänlig". På fullt allvar: vilken knapp tryckte man på för att det skulle gå så snabbt? Detta måste förstås om vi vill kunna navigera härifrån.
Och vad är egentligen "desinformation" i det här sammanhanget? Hur ska vanliga människor värja sig, när verktygen som krävs, källkritik, öppen debatt, intellektuell hederlighet, inte längre ges något utrymme i det offentliga?
Hur kunde det gå så fort. Jag antar för att det någonstans redan var bestämt. Det var bara att invänta rätt tillfälle så kunde hela projektet med att bli en del av USA:s militära makt igångsättas.
Om man bara tar in information från en sida och som rättfärdigar allt du lärt dig och att tvivla på den skulle äventyra din lön och ställning i samhället så är det inte så konstigt.
Men att vi vanliga människor som mest tittar på låter det ske oemotsagt är bara feghet och lättja.
Tack för dina kommentarer och engagemang Jeremy. Jag ska skicka vidare din kommentar till M&M. Glad påsk!
Tack för ännu ett upplysande avsnitt.
Det som återigen slår mig är att den största faran inte är propagandan i sig, utan frånvaron av debatt. Vissa perspektiv och kritiska frågor stängs reflexmässigt ute och avfärdas som "desinformation". Resultatet? Själva svenska tankekulturen haltar. Det märkliga är att så många som borde förstå detta, journalister, forskare, kulturarbetare, verkar ha funnit sig i det utan synlig reflektion. Som om friheten i det öppna samtalet är något man kan lägga åt sidan i oroliga tider. Men det är just då den blir som mest avgörande.
En fråga jag bär på (och som också berörs i avsnittet): Hur kunde Sveriges säkerhetspolitiska kurs förändras så häpnadsväckande fort? Det som i decennier var självklar politik – alliansfrihet, diplomati, fredsbygge – byttes på rekordtid ut mot ett narrativ där all kritik mot NATO eller militarisering likställs med att vara "ryssvänlig". På fullt allvar: vilken knapp tryckte man på för att det skulle gå så snabbt? Detta måste förstås om vi vill kunna navigera härifrån.
Och vad är egentligen "desinformation" i det här sammanhanget? Hur ska vanliga människor värja sig, när verktygen som krävs, källkritik, öppen debatt, intellektuell hederlighet, inte längre ges något utrymme i det offentliga?
Hur kunde det gå så fort. Jag antar för att det någonstans redan var bestämt. Det var bara att invänta rätt tillfälle så kunde hela projektet med att bli en del av USA:s militära makt igångsättas.
Om man bara tar in information från en sida och som rättfärdigar allt du lärt dig och att tvivla på den skulle äventyra din lön och ställning i samhället så är det inte så konstigt.
Men att vi vanliga människor som mest tittar på låter det ske oemotsagt är bara feghet och lättja.
Tack för dina kommentarer och engagemang Jeremy. Jag ska skicka vidare din kommentar till M&M. Glad påsk!
Håkan