Tack för ännu ett starkt samtal. Jag uppskattar verkligen att ni sätter ord på sånt som många kanske känner – men inte riktigt förmår, eller orkar, formulera. Det här med hur rädslan används för att styra, hur lögner får fäste, och hur journalistik, byråkrati och kultur ofta spelar med – som en slags koreograferad rollfördelning istället för det fria ordets uttryck. Det är sorgligt, men ni blottlägger det hela med precision.
Det ni pratar om – syndabocks mentalitet, flockinstinkt, fiendebilder – är inte bara politiska verktyg. De är uttryck för något ännu djupare: en världsbild byggd på separation. "Vi" mot "dom". Kontroll istället för förtroende. Konkurrens istället för samverkan. Själva grunden vi står på är skev, och allt som byggs ovanpå det – ekonomiska modeller, utrikespolitik, media – blir en spegling av den separationen.
Därför tror jag att vi behöver avslöja lögnerna och ifrågasätta själva världsbilden som tillåter lögnerna att frodas. Om vi inte gör det, riskerar vi att gång på gång hamna i samma återvändsgränd – oavsett vilka reformer vi försöker komma med. Vi måste gräva djupare, och börja med de grundantaganden vi ofta tar för givna.
Jag tror att många idag känner att något är fel – men har svårt att sätta fingret på vad. Just där, i sprickan, finns en möjlighet att så ett frö. När de etablerade berättelserna börjar gunga, när illusionen om kontroll börjar krackelera, öppnas ett utrymme där vi kan börja se på oss själva, varandra och världen med nya ögon. Kanske kan en annan berättelse ta form – inte om kamp för överlevnad, utan om relation. Om samhörighet, ömsesidighet och ansvar. (De kommer kalla oss kommunister – precis som man kallar Putin för "Hitler". Det är hundvisslan som ska få folk att rätta in sig i ledet igen...).
Jag tror att Dissidentpodden gör något viktigt genom att peka både på symptomen och på orsaken. Det ni gör kräver mod och integritet. Och vi behöver fler som vågar prata om det här – inte som provokatörer, utan som medmänniskor som vill något mer än att "vinna debatten". Vi behöver fler perspektivbärare. Genom era samtal är det just det ni är.
Ni väckte frågan om krigs propaganda och det undermedvetna, Nietzsche gör en väldigt subtil antydning i en aforism i joyful wisdom om att kriget är en socialt legitim form av självmord. Det är väl en dubbelmening i vad han antyder. Det är både en slags slavmoral kombinerat med den freudianska dödsdriften som finns i soldatens undermedvetna tänker jag, men det undermedvetna ska man komma ihåg är inte samma sak som det omedvetna.
Tack för ännu ett starkt samtal. Jag uppskattar verkligen att ni sätter ord på sånt som många kanske känner – men inte riktigt förmår, eller orkar, formulera. Det här med hur rädslan används för att styra, hur lögner får fäste, och hur journalistik, byråkrati och kultur ofta spelar med – som en slags koreograferad rollfördelning istället för det fria ordets uttryck. Det är sorgligt, men ni blottlägger det hela med precision.
Det ni pratar om – syndabocks mentalitet, flockinstinkt, fiendebilder – är inte bara politiska verktyg. De är uttryck för något ännu djupare: en världsbild byggd på separation. "Vi" mot "dom". Kontroll istället för förtroende. Konkurrens istället för samverkan. Själva grunden vi står på är skev, och allt som byggs ovanpå det – ekonomiska modeller, utrikespolitik, media – blir en spegling av den separationen.
Därför tror jag att vi behöver avslöja lögnerna och ifrågasätta själva världsbilden som tillåter lögnerna att frodas. Om vi inte gör det, riskerar vi att gång på gång hamna i samma återvändsgränd – oavsett vilka reformer vi försöker komma med. Vi måste gräva djupare, och börja med de grundantaganden vi ofta tar för givna.
Jag tror att många idag känner att något är fel – men har svårt att sätta fingret på vad. Just där, i sprickan, finns en möjlighet att så ett frö. När de etablerade berättelserna börjar gunga, när illusionen om kontroll börjar krackelera, öppnas ett utrymme där vi kan börja se på oss själva, varandra och världen med nya ögon. Kanske kan en annan berättelse ta form – inte om kamp för överlevnad, utan om relation. Om samhörighet, ömsesidighet och ansvar. (De kommer kalla oss kommunister – precis som man kallar Putin för "Hitler". Det är hundvisslan som ska få folk att rätta in sig i ledet igen...).
Jag tror att Dissidentpodden gör något viktigt genom att peka både på symptomen och på orsaken. Det ni gör kräver mod och integritet. Och vi behöver fler som vågar prata om det här – inte som provokatörer, utan som medmänniskor som vill något mer än att "vinna debatten". Vi behöver fler perspektivbärare. Genom era samtal är det just det ni är.
Tack Jeremy!!! Jag vidarebefordrar till M & M.
Ni väckte frågan om krigs propaganda och det undermedvetna, Nietzsche gör en väldigt subtil antydning i en aforism i joyful wisdom om att kriget är en socialt legitim form av självmord. Det är väl en dubbelmening i vad han antyder. Det är både en slags slavmoral kombinerat med den freudianska dödsdriften som finns i soldatens undermedvetna tänker jag, men det undermedvetna ska man komma ihåg är inte samma sak som det omedvetna.
Skulle du vilja utveckla hur du ser skillnaden mellan det undermedvetna och det omedvetna?